Språkvård och språkriktighet

S pråk handlar som bekant om kommunikation, där en sändare vill överföra ett budskap till en mottagare. I många fall växlar rollerna mellan parterna (som i ett samtal), medan det i andra fall handlar om envägskommunikation (som i en traditionell boktext). I alla typer av kommunikation kan man ha problem med störningar, vilka kan vara allt från slarvig handstil och otydligt tal till dålig täckning på mobilen eller trasig högtalare på radion. Även stavfel och felaktig meningsbyggnad är exempel på kommunikationsstörningar. Det är därför viktigt att komma överens om en gemensam stavning och grammatik, som så många som möjligt också kan tillämpa. Detta utesluter varken regionala skillnader eller ett levande föränderligt språk, men man bör noga överväga alla aspekter, innan man formaliserar förändringar av stavning och grammatik i riksspråket. Skäl mot förändringar kan vara släktskap (likhet) med andra språk, förståelse av äldre texter samt allmän logik och kongruens i språket. Å andra sidan bör inte skriftspråket avvika alltför mycket från det föränderliga talspråket. Den utveckling vi har sett under hela 1900-talet och hittills under 2000-talet, vilken innebär en anpassning av talspråket till skriftspråket vad beträffar former och uttal, ger emellertid journalister, författare, lärare och andra en historiskt unik möjlighet att påverka utvecklingen av språket i en välfungerande riktning med hänsyn tagen till ovan nämnda synpunkter. En sådan språkvård handlar alltså ytterst om att underlätta kommunikationen mellan människor.

Språklärans innehåll, användningsområde och målgrupp

Mitt dokument är ett försök att skriva den språklära som jag önskar att någon hade satt i mina händer, när jag för många år sedan började undervisa i svenska som andraspråk. Den vänder sig alltså till lärare i svenska men även till andra yrkesgrupper som arbetar med svenska samt allmänt språkintresserade. Jag vill verkligen understryka att det är ett försök att skriva en språklära. Trots idoga studier (inte minst empiriska), diskussioner med kollegor och eget funderande, kan jag bara konstatera att det alltid finns ytterligare aspekter, regler och undantag som jag har förbisett. Jag jobbar därför kontinuerligt med att uppdatera innehållet.

Stommen i min språklära är de två huvudmomenten satslära och ordlära. Satsläran behandlar satsdelar, fraser och satser samt ordföljd. I ordläran delas orden in i ordklasser efter betydelse och funktion. En underavdelning till ordläran är formlära, som behandlar böjning, avledning och sammansättning, något som endast är tillämpligt på vissa ordklasser. I avsnitten med funktions- och formbeskrivningar anges ibland ordens stilgrad eller frekvens i det allmänna språkbruket, och då kan även vissa ålderdomliga, språkhistoriskt intressanta varianter förekomma.

De moment som nämns i föregående stycke är sådana som traditionellt ingår i den gren inom språkvetenskapen som benämns grammatik. Min språklära kan sägas vara en utvidgad grammatik, som även berör stavning, fonetik (ljudlära), prosodi (ordintonation, satsmelodi, rytm och dynamik) samt etymologi (ords ursprung, släktskap och utveckling) – om än i betydligt mindre utsträckning än sats- och ordlära.

Språkläran är indelad i paragrafer, vilka följer en progressionsordning. Paragraferna är ofta indelade i avsnitt, som i sin tur kan vara indelade i punkter. Till varje nytt moment i den löpande texten finns tydliga exempel, som underlättar förståelsen av det teoretiska resonemanget. I vissa avsnitt finns struktur- eller sammanfattningstabeller och i många fall görs jämförelser med engelska för att ytterligare klargöra de grammatiska strukturerna. Att just engelska har valts som jämförelsespråk beror dels på att en stor och ökande andel av nyanlända svenskstuderande kan tala engelska (åtminstone i någon mån), dels på att nästan alla som är uppvuxna i Sverige (inte minst om de är lärare) har goda kunskaper i engelska.

Avsikten med min språklära är att ge läsaren så många svar som möjligt på frågor om ordföljd, funktion och form samt på vissa andra vanliga allmänna språkfrågor. Dessa svar kan användas i undervisningen, speciellt i samband med genomgång och rättning av skriftliga uppgifter. En undervisande lärare kan från fall till fall avgöra vilka moment som är lämpliga att ta upp med de studerande, och i vilken omfattning det bör ske. Ju större kunskaper den undervisande läraren besitter, desto lättare är det att göra sådana bedömningar.

Definitioner och klassificering av ordklasser och satsdelar och andra grammatiska begrepp kan variera mellan olika språkläror. I min språklära har jag försökt väga in faktorerna logik, språkhistoria, inarbetade begrepp och modernt språkbruk vid sådana definitioner och klassificeringar. Jag vill också påpeka att några av de definitioner och termer som jag använder är mina egna och således inte återfinns i andra språkläror.

Tack

Ett varmt tack till universitetsadjunkt Olof Rubensson för viktiga synpunkter och påpekanden.

Västerås 2022
Göran Brandel